måndag 9 januari 2017

Skingra tankarna

 I helgen har jag plockat bort julen, ner med allt i kartonger, jisses vad jag hade jul överallt, det blir ju lätt så då vi har flera våningar i vårt hus, och jag gillar ju julen så då måste man ju dra på och pynta, värre är det då allt ska bort, det tar ju sin lilla tid för jag vill ju städa och dammtorka samtidigt, men nu är det gjort, sen tog jag tag i skafferiet, ni vet vi har ju ett stort platsbyggt skafferi och då blir det väldigt lätt så att man liksom proppar in en massa där inne, men nu är det fint och ordning på alla hyllor...jag grejar och donar hela tiden, vill liksom inte stanna av för då får jag den där sorgklumpen i hjärtat, jag saknar lille Nisse sååå enormt mycket....


 Så jag drog igång värsta baket också, över 100 kanelbullar och andra sorter, vet inte när det hände sist, men nu så...och fika är ju sååå sååå gott...


Åhhhh Nisse, jag saknar dig såååå, 13 fina år tillsammans och nu är du borta...det är såå enormt tomt, jag har inte kunnat städa bort ditt koppel eller din lilla vinterjacka, de hänger där i hallen ännu...alla rutiner som vi byggt upp under åren, allt är borta...det går inte en dag utan att jag gråter en skvätt...vännen min, jag hoppas att du har det bra där du är nu...hjärtat mitt...
Kraaam Anette

11 kommentarer:

G:a Affären sa...

Det tar tid och gör så ont att vänja sig vid tomheten efter en älskad familjemedlem.
Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas, även om det där onda smärtar allt
mindre med tiden. En dag kommer man äntligen fram till att minnena är större än sorgen...

Bra sätt att försöka skingra tankarna genom bak och att lägga tillbaka julen i sina kartonger.
Efter julen är det kaos i mitt skafferi, allt som inte kan stå framme hamnar lätt där.
Men utsidan är fin! Snickarn sa att jag nog är den enda som har pardörrar till skafferiet..
så fel han hade!

Styrkekram till dig
/Cia



Anonym sa...

Får tårar när jag läste om Nisse, kommer att sakna honom i din blogg, det är så smärtsamt när någon kär familjemedlem går bort. Nisse var så fin. Det tar tid att läka, bra att skingra tankarna på något annat. Har inte hört något om Maja på länge, henne har ni väl kvar? Det brukar hjälpa ibland att man har något annat djur att krama om, det kanske kan hjälpa lite iallafall.

Får önska dig en god fortsättning och många kramar
Kerstin

Anonym sa...

❤❤❤❤❤

Anonym sa...

Du jag vet hur det känns, jag trodde inte ens att jag skulle orka andas utan min labrador som också blev 13 år. Men efter ett tag så släpper det och jag kunde plocka bort och samla alla fina minnen i en fin låda. Det gör fruktansvärt ont just nu men jag lovar dig att det blir bättre. Stor kram till dig och tack för en helt underbar blogg med en massa inspiration <3

Kramar Hanne

LantlivsAnette sa...

Kerstin : Tuusen tack för omtanken, det är såå hemskt det här med sorg och saknad...Vår katt Maja finns kvar hon är redan 15 år nu, hon saknar också Nisse det syns, jag ska fota och göra ett inlägg om Maja här på bloggen sen. Kraaam Anette

LantlivsAnette sa...

Hanne : Jaa du vet hur det känns, det är hemskt, man vill liksom bara att han ska komma hem..
Kraaam Anette

LantlivsAnette sa...

G:a affären : Jag har svarat inne hos dig i kommentarsfältet :)
Kraaam Anette

Anonym sa...

Tänkt på er dagligen sedan jag läste på instagram om att lille Nisse gått bort. Vi har vår lilla Svea, tio månader nu, och jag kan inte tänka mig en dag utan henne. Tänk vad man fäster sig snabbt vid dessa små liv. Jag förstår nu hur svårt det måste vara för er och att saknaden är bottenlös. Kramar från Sofia i Borås

LantlivsAnette sa...

Sofia : Jaa man fäster sig sååå otroligt vid de små liven, åren går såå fort, jag kan inte fatta att jag aldrig mer får se honom, lillen
Kraaam Anette

Anonym sa...

Vet hur det känns och det är så jobbigt. Har haft några hundar och det är lika hemskt varje gång någon går bort. Man gråter och gråter och det måste man få göra. Jag har varit helt nedbruten av sorg. Man måste ha haft djur som gått bort för att förstå hur fruktansvärt ont det gör. En hund är ju ens allra bästa vän, en familjemedlem. Efter en tid kan man se tillbaka på alla fina minnen, sorgen lindras lite ju längre tiden går. Styrkekramar Christina

Anonym sa...

Åhh... vad tråkigt att läsa om din lilla Nisse:(Känner så igen mig i det där att försöka hålla igång hela tiden, annars bryter man ihop.
När vår lilla tax, Nalle, gick bort var det ta mig fasen nästan värre än när jag miste mina föräldrar... Jag vet att det låter helt orealistiskt, särskilt för de som inte har haft hund själv men jag tror det blir så eftersom den där lille är en i hasorna hela tiden och är runt menen. Så innerligt trogna följeslagare.
Varm kram <3
/Madeleine